Crushar så mycket just nu.

Känner mig så dum, har haft låtar av detta band i min playlist i ett par månader men har inte *upptäckt* dem förrän nu och jag gråter de är så bra och så snygga omg omg omg kan jag sluta någon gång??? TIPZ: klicka på bilderna.

Ni undrade varför vi inte mådde bra, ni undrade varför vi höll oss undan.

-postar utkastet nu, det tar emot men jag känner att jag måste-
 
Lite olika människor har frågat angående mitt förra inlägg vad folk gjorde mot emos egentligen, för de hade tydligen inte märkt det själva. Är SÅ chockad över detta, trodde alla visste? Det är faktiskt ganska sjukt. Jag brydde mig inte så mycket då och tyckte inte heller att det var så konstigt, tänkte att det var väl sånt man får ta. Jag tänker därför förklara hur en riktigt dålig dag som emo kunde se ut år 2008. 
 
8.00 - vaknar, loggar in på apberget.se. Kollar meddelanden. Förutom de från vänner finns det 3 meddelanden från okända, oftast äldre, personer. "Gå och skjut dig själv jävla äckel" har den ena skrivit, "emojävel" har den andra fått ur sig, och slutligen har vi en som fyndigt skrivit "jag såg er på stan igår, ni är så äckliga att jag nästan själv vill skära mig". Läser, tar in, försöker komma på något vettigt svar, loggar ut.
 
10.00 - är i skolan. Diskreta knuffar, äcklade blickar. Som om man vore den äckligaste personen i världen som bär på en smittsam dödlig sjukdom. Någon kastar smågrus från ett fönster. Någon spottar på en. Många skrattar när de går förbi. någon fäller en. Borstar av, torkar av, småskrattar för att inte verka dum, går vidare. 
 
14.00 - åker till stan för att träffa kompisar. Samma blickar, samma hat, fortsätt bara gå, snart framme. När vi förenas ändras folk omkring oss. Nu är det mer förakt än hat. Vuxna ser på oss som om vi är farliga, som om vi skulle döda någon när som helst. Någon kaxig tonåring i ett gäng skriker något, annars får vi vara relativt ifred. Ingen vill ju vara på emoställena där vi håller till för att få vara ifred, men någon tokig typ tycker det är roligt att kasta mynt på oss från ett hustak. Hen känner sig ju säker med det avståndet, överlägsen, mäktig. Vi går där ifrån, låtsas som ingenting trots små blåmärken, sätter oss någon annan stans. Vi är ju vana, så vi lämnar det bara. Det är enklast så.
 
17.00 - Mcdonalds. Alla behöver ju äta. Får något hårt kastat i ryggen, det gör ont. "Ni borde ta och läsa den här istället för att skära er på kvällarna", säger personen som kastat det som visade sig vara en bibel på oss, följt av ett skratt från hen och hens (obligatoriska) gäng. Vi sitter kvar och skämtar lite med varandra, för vem kastar en bibel egentligen? Femton minuter senare får min kompis en hamburgare kastad på sig. Vi får nog, går därifrån, säger hejdå till varandra och åker hem.
 
20.00 - apberget igen. Har fått svar från samma som skrivit tidigare, kanske till och med från någon ny som har något roligt att skriva. Kanske gäller det hur ful jag är, hur jag borde ta livet av mig, skämt om att skära sig osv. Efter ett tag vid datorn går jag och lägger mig för att nästa dag få vakna upp till ännu en härlig dag som slagpåse.
 
Det här blev en jävligt extrem dag, det är ju klart att jag inte blev spottad på och fick hatbrev VARJE dag. Men det hände med jämna mellanrum, minst en gång i veckan om jag inte minns fel. Jag vill förtydliga att allt jag skrivit om har hänt mig och mina vänner och det var inget ovanligt (utom biblen, vafan liksom). Några av mina vänner har även privat varit med om värre saker då jag inte varit med, men det skriver jag inte om utav ren respekt för dem.
 
...Och ni undrade varför vi var ledsna. Ni undrade varför vi hatade alla. Är det inte ganska uppenbart?

Ja/nej/ja/nej/ja/nej/ja/nej.

Anledningen till varför jag inte har bloggat någonting på typ en månad är att jag skrev ett inlägg som hörde ihop med det senaste, men jag kunde inte bestämma mig för ifall jag ville publicera det eller inte. Jag kunde inte heller skriva något nytt, för då skulle jag inte kunnat publicera det som jag skrivit. Så jag har liksom bara funderat över hur jag ska göra, och har ännu inte bestämt mig för om jag vill publicera det eller inte, för det är ganska intense. 
Jag ska nog låta det ligga i utkast lite mer och fundera vidare. Jag kanske publicerar det, och jag kanske raderar det. Får se. 

RSS 2.0